Kulturbäraren

Shifting baseline

atlantstörens försvinnande

Historien om atlantstörens försvinnande är ett bra exempel på ett fenomen som forskare brukar kalla för ”shifting baseline”, alltså en skiftande baslinje. Det är när ett tillstånd i naturen har förändrats så mycket så att vi människor glömmer att det inte alltid har sett ut så som det gör idag.

Stören fanns här, men vi utrotade den för så länge sedan att vi har glömt bort dess existens. Därmed framstår dagens störfria stora älvar som ett referensvärde, något som är felaktigt.

I många hundra år var störens vandring uppför älven en möjlig och eftertraktad källa till mat. Eftersom den kom punktligt varje år, den simmar långsamt, den är stor och den är god, så var det en tänkbar födokälla för de människor som bodde längs älven fram till tidig medeltid. Även om den var svår att fånga så var det visst värt jobbet eftersom det kunde ge mycket mat under lång tid. Fynd av stör i arkeologiska utgrävningar har gjorts i Gamla Lödöse, där benplattorna från fisken användes i smycken och kammar.

Återetableringen är väl förberedd, bland annat med en skattning av lek och uppväxtmiljöer som gjorts längs älven. Foto: Mathias Arnham

Det finns en bevarad historia från ett intyg skrivet av en präst år 1432. I brevet framgår att en fiskare en gång fått en stör i Göta Älv. Fiskaren, Svenung i Torp gingo då till Bohus Fästning med fångsten, för enligt historien var konung Magnus Eriksson just då på besök där. Den enkle Svenung i Torp förlänade konungen denna praktfulla stör. När Kung Eriksson ville betala fiskaren i kläde, svarade denne att han alls inte ville ha tyg, utan i stället ett bönebrev. Kungen upprättade detta och Svenung i Torp gick till fru Kristina i Haneström med brevet. I dokumentet framkom att han fått rättighet att fiska och lägga nät nedströms de stora fallen vid Lilla Edet. Detta genidrag av fiskaren gjorde sannolikt hans och hans ättlingars liv mycket lättare, eftersom de därmed kunde räkna med att få lax varje år.

I mitten av artonhundratalet var fisken sannolikt ovanlig, eftersom fiske hade pågått i hundratals år. När Göteborgs Naturhistoriska Museums nitiska och duktiga tjänstemän gick ut och fångade in juveniler och adulter på 1880-talet, var beståndet på upphällningen och den sista fisken på Västkusten landades i Grebbestad 1947.

Vi har alltså därmed utrotad en art som på många sätt varit en stor del av vår historia. Denna kulturbärare som blir enormt stor och gammal, men som reproducerar sig så långsamt att den var lätt att fiska ut. Inte nog med att vi utrotade den. Vi glömde dessutom bort att den fanns, så sveket var dubbelt. Dags att åtgärda detta!